Överdiagnostik och skadliga rutiner i förlossningsvården

”Många rutiner i svensk förlossningsvård, som att ta prov från nyföddas navelsträng samt ge livmodersammandragande läkemedel till nyförlösta mödrar, är onödiga och ibland direkt skadliga, skriver Ingela Wiklund.

”Choosing Wisley” är en amerikansk kampanj för att motverka överdiagnostik och överbehandling i vården. I svensk förlossnings- och BB-vård behöver vi definitivt sluta med att behandla och diagnostisera ”för säkerhets skull”.

Allmänhetens tilltro till vården bygger på att vården ges efter mest aktuell kunskap och anpassas efter individuella behov. Screening och generella PM för behandling och övervakning ökar mer och mer inom förlossnings- och BB-vården. Vi blir allt räddare för att missa något och rädslan styr vården till att bli anpassad efter generella behov mer än efter individuella.

Denna strategi leder också till ökade kostnader i vården. Att det finns kommersiella intressen av att vården screenar och behandlar allt fler barn och vuxna bryr vi oss inte mycket om. När någon ifrågasätter om alla rutiner vi har inom förlossningsvården är nödvändiga försvaras det ofta med att vi i Sverige har den lägsta barna- och mödradödligheten i världen tack vare modern övervakning, behandling och vård.
Men är det verkligen den screening och behandling som bidrar mest till förbättrad hälsa i samband med graviditet och förlossning eller är det så att den svenska populationen i grunden är friskare jämfört med andra länder?

Inom förlossningsvården har ett ökat fokus på att finna sjukdomar hos de nyfödda barnen samt vidgade behandlingsindikationer lett till fler och fler provtagningar och undersökningar på nyfödda.
Vi behandlar ofta kvinnor och barn ”för säkerhets skull”. Det finns en risk att screening, när den kommer att omfatta allt fler sjukdomar, i förlängningen kommer att minska människors tilltro till den egna förmågan att uppfatta tecken på sjukdom.

Skrämmande sällan bryr sig förlossningsvård, inkluderat BB-vård, om vad evidensbaserade vetenskapliga studier publicerade i Cochrane och andra databaser kommit fram till. Man fortsätter sitt eget ”race” därför att man tycker att man har klinisk erfarenhet som är tillräckligt stark för att ignorera vetenskapen. Det behövs helt klart en större transparens mellan forskning och kliniskt arbete inom vården.

Ett annat problem som hör samman med över-diagnostik och överbehandling är ”kliniskt jäv” bland experter. När experter, som läkare, barnmorskor, sjuksköterskor och andra, har uppdrag som sakkunniga inom kommun, landsting och stat företräder de ofta sig själva och sin nisch av vården och mycket sällan finns ett övergripande helhetsperspektiv.

Man är så rädd för ett minskat inflytande inom sitt specialistområde att man inte ens vill delta i en debatt om vad som är rimligt att göra inom vården på ett övergripande plan. Detta protektionistiska förhållningssätt är skadligt för hela vården.

I en artikel i Läkartidningen i december uppmanar två läkare Sveriges specialistföreningar att ta itu med detta problem och ta fram evidensbaserade fempunktslistor över onödiga och skadliga åtgärder inom respektive specialistområde i vården. Det skulle vara mycket lätt att välja ut tio områden inom förlossnings- och BB-vård där vi har rutiner som är onödiga eller skadliga. Här nöjer jag mig med att ge fem exempel:

Centralövervakning med CTG – alla studier visar att det mest effektiva och säkra sättet att övervaka och stödja en födande kvinna är att ha en barnmorska närvarande på rummet under hela förlossningen. I stället lägger landets vårdgivare ned tusentals kronor på att köpa Milou, ett system för centralövervakning.

Rutinmässig provtagning avseende syra/bas-status från det nyfödda barnets navelsträng. Detta förbättrar inte barnens hälsa – tvärtom finns det dokumenterat att det finns risker för att detta orsakar anemi hos de nyfödda. Trots detta fortsätter vården med denna skadliga rutin.

Rutinmässig CTG-kontroll vid ankomst till förlossningsavdelning. Fler och fler studier har visat att denna rutin inte ger ett förbättrat resultat på friska kvinnor med normal graviditet, trots det fortsätter vi i Sverige med denna rutin.

Rutinmässig behandling med antibiotika vid långvarig vattenavgång. Man behandlar kvinnor i förlossningsarbete profylaktiskt allt oftare trots att vi känner till vilka negativa effekter en ökad antibiotikaanvändning har.

Rutinmässig användning av livmodersammandragande läkemedel efter förlossningen. Studier har visat att denna rutin minskar blödningsmängden med drygt 125 ml. Är det en kliniskt relevant skillnad som motiverar att Sverige rutinmässigt ger detta preparat till mer än 100 000 kvinnor/år?

Det är dags att se över rutinerna inom svensk förlossnings- och BB-vård. Vi måste komma tillrätta med den kulturella föreställningen om att tidig diagnostik och rutinmässig behandling alltid är viktig. Vi måste också på allvar ta itu med jävsproblematiken bland experter och kommersiella intressen inom vården.”

Dagensmedicin.se

Du måste vara inloggad för att kommentera.