Förlossningsberättelse – Dagen då du föddes

Min förlossningsberättelse, dagen då Junie föddes.

Jag hade en lätt och fin graviditet med Junie. De första månaderna hade jag ett extremt illamående som var väldigt jobbigt, runt v 20 gick det över och från att illamåendet gick över så mådde jag jättebra, inga krämpor alls. Jag hade mycket rejäla sammandragningar/förvärkar, men då det var 8:e graviditeten så brukar de ofta bli kraftigare, samma med eftervärkar. Kvällen den 10 september blev jag inlagd på förlossningen pga prematura värkar. Vi hade magsjuka hemma, (eller om det var pga något vi ätit) jag kräktes inte, det gör jag aldrig, utan min magsjuka yttrar sig genom att jag blir dålig i magen. Min mage var det sådan fart på så att tarmarna retade igång livmodern och mina värkar satte igång. Tappen var väldigt kort och jag var öppen närmre 4 cm. Den 12:e september fick jag åka hem igen, efter att dom behandlat med värkavstannande dropp och gett mig behandling för barnets lungmognad. Skulle det sätta igång igen så skulle vi inte stoppa förlossningen. Jag fick med mig bricanyltabletter hem som aldrig togs.

Dagarna gick och jag blev riktigt förvånad men oerhört glad över varje vecka som gick, att bebisen stannade kvar i magen trots de prematura värkarna. Jag höll tummarna att jag skulle gå till runt bf, men jag kunde även gärna gå längre, både jag och bebisen mådde väldigt bra. Det viktiga nu var att barnet stannade i min mage och växte klart.

Den 22 oktober var en ganska så vanlig dag, men en dag som jag började känna på mig att det var nära, att det snart skulle bli dags. Jag sms:ade två vänner på eftermiddag/kväll och skrev att jag undrar om det snart kommer vara dags, att jag trodde det. Jag hade endel rejäla förvärkar som kom och gick och kände att det hände saker. Johan frågade om det var på gång men jag sade att det är lugnt, men att jag tror det kommer att sätta igång inom de närmaste dagarna. Han märkte på mig på något vis att det var nära förlossning. Han sade att ”det är vårt 8:e barn Sophie, jag ser tecken på att det snart är dags”. :-) Jag och Johan såg en film på kvällen sedan somnade vi, jag funderade lite under filmens gång om det kanske skulle bli bebis väldigt väldigt snart.

Vid 02.15 så vaknade jag utav en otroligt märklig känsla. I precis samma sekund som jag vaknade så knäppte det till i kroppen, vattnet gick. Jag kände efter med handen om det var blött och det var det ju. Jag puttade lite försiktigt på Johan och sade ”Johan, vattnet gick!” Han mer eller mindre flög upp ”Va!?” :-) Han tänkte nog att nu har vattnet gått så nu kommer barnet när som helst.

Vi gick upp, jag skickade sms till släkt och vänner att nu är det snart dags, vattnet har gått. Johan jagade barnvakt, det var inte det lättaste eftersom att det var mitt i natten och de flesta sov, men vår vän T kunde komma över. Vi ringde till förlossningen, jag berättade att vattnet hade gått och att jag skulle få antibiotika pga GBS. Kvinnan i luren tittade i min journal och ville att jag skulle komma in direkt så att jag skulle hinna få droppet med antibiotika samt för att bebisen låg högt uppe helt rörlig, och då bör man ta det lugnt och vara lite försiktig så inte navelsträngen åker ned och kommer i kläm. (Navelsträngsprolaps) Så hon sade att jag skulle ta det lugnt medans Johan packade.

Vi packade ihop det sista och väntade på T, sedan gick vi ut till bilen. Jag märkte att det kom så mycket vatten så Johan fick gå in igen och hämta en handduk som jag kunde sitta på. Det kom otroligt mycket fostervatten, byxorna var helt dyngsura. När vattnet gick med Minja så gled hon ned och täppte till, så då kom det inget mer. Men med Junie så låg hon så högt uppe så det rann vatten precis hela tiden, det kändes som att jag kissade oavbrutet. Vi åkte till förlossningen och Johan var nog lite stressad även om han inte sade det. Jag sade till honom att vi behöver verkligen inte ha bråttom, jag hade glesa värkar och kände att det inte skulle gå lika fort som sist. Jag kunde känna på värkarna att jag inte var vid slutet än, vid 8-10 cm är värkarna allra starkast under förlossningen och där var jag inte än.

Strax innan klockan 04 kom vi fram till förlossningen, och samma underbara bm som var med då Minja föddes och som hade hand om mig då jag hade prematura värkar tog emot oss. Jag sade till henne att det var roligt att just hon tog emot oss, hon kände igen oss direkt. Det kändes tryggt att vi fick henne.

20140508-101806.jpg

(Inlägges på förl.avd. 30-årig 8-gravida, 7-para. Inkommer pga värkar och vattenavgång i graviditetsvecka 39+4, BP enligt UL 121025. BP enligt SM 121012)

Vi får ett rum och jag får nya torra kläder. Jag hade svårt att böja mig ned, det var en helmärklig känsla i kroppen och jag var så frusen pga de blöta kalla kläderna. Jag fick lägga mig på sängen och bm förberedde för att sätta droppet med antibiotika. En infart sattes på ena handen och bm kopplade Bensyl-PC mot GBS. Det gick snabbt att få antibiotikan intravenöst, det tog omkring 20 minuter sedan var påsen tom.

Jag frågade om jag kunde ta ett varmt bad eller duscha men bm trodde att barnet skulle komma alldeles snart så hon ville att jag skulle skippa badet/duschen.

En Ctg kurva togs, det var otroligt svårt att få en bra kurva, det var helt enkelt väldigt svårt att få in bebisens hjärtljud då hon rörde sig väldigt mycket hela tiden samt att hon låg vänd åt ”fel” håll, men det visste vi ju inte då. Bm kom in gång på gång för att försöka rätta till dosan, men den tappade kontakten hela tiden, men hjärtljuden låg på ca 135 spm. Blodtrycket låg på 120/77 och bebisen låg nu ruckbar.

Bebisen gjorde något med huvudet under hela förlossningen, jag sade till bm att något känns väldigt annorlunda än de tidigare gångerna. Hon kände och klämde på magen men kunde inte känna något konstigt.

Värkarna kom nu tätt och regelbundet. Bm frågade om jag ville promenera lite med ett gåbord eller kanske testa att sitta på bollen. Junie låg högt uppe än så det kändes som att bollen vore bra att testa. Jag satte mig på den intill sängen, gungade från sida till sida och gjorde lite olika rörelser för att försöka få henne att sjunka ned. Där satt jag länge och slappnade av, andades och jobbade med mina värkar, testade att göra lite mörka ljud då jag lärt mig att det kan underlätta.

Jag skickade ett par sms om hur det gick och skrev ett inlägg på fb då vänner undrade hur det gick. Då var jag öppen 8 cm. Värkarna blev väldigt kraftiga runt 8 cm men det kändes inte som det gick så snabbt framåt som det brukar göra för mig när jag är alldeles på slutet utav öppningsarbetet. Jag var så inställd på att det skulle gå lika snabbt som sist så nu kändes det som att allt tog lång tid, fast det egentligen inte gjorde det, det här blev min näst snabbaste förlossning.

Undersköterskan kom in med vagnen med instrument som de brukar ha framme vid födseln. Redan? tänkte jag, en overklighetskänsla att det var så nära, att snart skulle barnet ligga på mitt bröst.

Bm undersökte efter ett tag och det var samma status fortfarande, barnet låg ganska högt uppe, öppen 8 cm. Hon tyckte att vi skulle sätta lite värkstimulerande för att skynda på allt men jag sade nej, jag hade även skrivit i mitt förlossningsbrev att jag avsade mig värkstimulerande/syntocinon om det inte var medicinskt nödvändigt för mitt eller barnets skull. Och att bara skynda på förlossningen (med de risker det innebär) var absolut ingenting jag kunde tänka mig att göra, så bm accepterade givetvis det.

07.10 så kom bm in igen och sade att hon skulle gå hem men att hon skulle titta senare i datorn vad det blev. Vi tackade och sade hej då och ny personal kom in och hälsade – en underbar bm, en uska och en barnmorskestuderande. Alla kändes väldigt bra tyckte vi, jag kände mig trygg med dom. Bm och den bm-studerande kvinnan kände efter om något hänt sedan sist, jag sade att ”Det har inte hänt så mycket va?” Det kändes som att jag stod och tuggade på samma 8 cm hela tiden. ”Jo nu har det hänt massor!” sade bm. Men det var fortfarande 8 cm öppet. Jag tror att den första bm glömde skriva det i journalen, eftersom att dom inte visste att jag varit öppen 8 cm ganska så länge. Dock hade hon åkt ned en liten bit nu och låg inte högt uppe längre. Det gick framåt fint tyckte bm, även om det inte gick lika snabbt som det gjorde gången innan men alla förlossningar är olika och har ingen klocka. Allt tar den tid det behöver och just Junie behövde lite extra tid pga hennes läge.

Jag lade mig i sängen på sida med ena benet högt för att öppna upp bäckenet lite extra så barnet skulle kunna komma ned lite lättare, för att underlätta för henne. Det började trycka på även om jag inte var fullt öppen. Värkarna blev så otroligt starka, de kom hela tiden. Jag hade ingen ctg som mätte värkarna men bm sade att det behövs inte för hon märker att de kommer väldigt tätt. Det var ungefär 20 sekunder mellan värkarna, de sög tag i mig och jag påminde mig själv om att andas. Jag tyckte värkarna var värre än sist, de kom i ett och det kändes något så otroligt bak i ryggen. Jag låg kvar på sidan och värkarna var först kraftig värk och precis efter toppen så blev de krystvärkar. Jag krystade lite även om jag inte var öppen 10 cm och bm tittade efter vad som hände medans jag tog i och hon såg att det var på gång. Jag frågade bm om det var oki att jag krystade lite även om jag inte var öppen helt. Att jag krystade var det som behövdes för att hon skulle åka nedåt och bm sade att jag skulle följa min kropp precis som jag ville. Jag låg på sidan, värkarna kom väldigt tätt och fortsatte vara värk/krystvärk. Det kändes skönt att trycka på, själva värken var värre än krystvärkarna och varje värk sög tag bak i ryggen men även fram, det var skönt att avsluta varje värk med att trycka på lite, att jobba på själv.

Jag har aldrig gillat lustgas, är rädd för att inte vara helt med och har aldrig förstått själva grejen med den, men jag frågade om jag kunde få lite lustgas då värken i min rygg var enorm, att jag kunde testa den på lägsta dos. Bm sade att självklart får du det, det är bara att lägga bort den om det känns dåligt. Fick lustgasen och jag testade den några värkar, det kändes skönt att hålla den i handen, att ha något att göra, (speciellt det där ”blås ut i masken, ta ett friskt andetag med syre och blås ut i masken – upprepa x3 tyckte jag var skönt att fokusera på). Jag kände mig helt med så det var skönt, jag gillar inte att känna mig ”berusad”. 5-10 minuter senare lade jag bort lustgasen igen då jag ville fokusera helt och hållet på barnet som var på väg ut så ena kvinnan plockade undan den och jag krystade nu aktivt. Johan frågade mig om jag ville att han skulle vara vid mig eller om han skulle fotografera, jag sade att jag vill att han ska fotografera, jag ville ha foton från utdrivningen och när barnet kom upp på mitt bröst.

Huvudet var nästan ute, jag tog i allt vad jag kunde och bm sa efter en kort stund att ”Sophie titta, nu kan du ta emot bebisen” Jag kände en sådan kraft när hon sade så, att nu kommer vårt barn äntligen! Jag vände mig från sidan och tog emot henne tillsammans med barnmorskan. Det var en helt fantastisk känsla, väldigt speciellt! Äntligen fick vi träffa vår bebis som vi undrat så mycket över vem hon är. Jag lade henne på mitt bröst och lyfte efter en kort stund på henne för att se om det var en lillasyster eller en lillebror och det var en lillasyster.

20140508-102419.jpg

Flicka framföds i vidöppet läge kl 07.57. Mor får flickan på sitt bröst på en gång. Skriker genast. Apgar 9-10-10.

En helt perfekt liten flicka med massor utav långt hår, blå ögon och alldeles varm och go föddes den 23 oktober klockan 07.57. Hela hon hade massor utav fosterfett överallt. Barnmorskan sade att det var inte konstigt att det tog lite längre tid på slutet och att jag kände så i ryggen, hon var en så kallad stjärnkikare, hon föddes i vidöppen bjudning. Hon låg alltså väldigt långt bak mot min rygg, vänd åt fel håll, med sin rygg mot min rygg och tittade uppåt med ansiktet istället för att ligga med sin rygg mot min mage och titta nedåt mot min rumpa. På det viset låg hon hela vägen ut, hon roterade aldrig. Den bjudningen gör ofta så det drar ut på tiden eftersom att barnet tar ca 20% större plats, värkarna känns ofta värre i ryggen och många får svårt att krysta ut barnet med ökad risk för sugklocka och kejsarsnitt. Det är även vanligt att man får krystvärkar innan man är fullt öppen. (Läs gärna texten längst ned om positionen. Jag hade inte läst mycket om olika lägen innan så när jag läste detta efteråt så kände jag att det stämde riktigt bra, även om det givetvis inte är lika för alla.)

Jag tyckte att det gick jättebra att krysta, att jag hade kraften och hade fina krystvärkar. Det tog längre tid på slutet än vad det brukar för mig dock, jag fick krystimpulser redan vid 8 cm och jag hade ondare i ryggen av värkarna. Från att jag började krysta aktivt så tog det ändå bara 7 minuter.

Vi lät navelsträngen pulsera färdigt, sedan frågade barnmorskan mig om det gick bra att vi klampade och klippte, jag fick se navelsträngen och fick godkänna att det var oki. Dom hade läst mitt förlossningsbrev noga, jag kände att dom respekterade allt jag skrivit. Vi struntade i syntocinoninjektionen de brukar ge födande kvinnor på rutin efter en förlossning. Jag ville inte ha den, jag kände att jag vill inte ha något sådant om det inte finns en väldigt bra anledning, vill inte ha den på ren rutin. (Har man inte fått syntocinon under förlossningen så är risken mycket mindre att man behöver syntocinon efter förlossningen. Har man fått sådant under förlossningen så är risken större att man behöver det även efteråt för då har man redan stört kroppens hormoner. Jag vill ge min kropp chansen att klara sådant av sig själv, vilket den även gjorde. Syntocinon som ges innan moderkakan fötts fram ökar även risken för kvarhållen placenta, lite mer om det för eventuellt intresserade här)

Jag blödde nästan ingenting alls, 150 ml innan moderkakan fötts fram, och 50 ml efter att moderkakan fötts fram. Det är det minsta jag blödit någonsin under/efter en förlossning.

När Johan hade klippt av den färdigpulserande slappa navelsträngen så tog det inte lång tid innan jag födde fram moderkakan, den kom precis efteråt. Den var hel och fin, vi tog lite kort och bm undersökte den innan hon lade den i en påse till oss så vi kunde få med oss den hem. Det var flera som sade att det var en väldigt fin tanke, vi tog alltså med oss moderkakan hem för att plantera ett placenta tree/ bebisträd åt Junie. Ett minne för oss utav graviditeten och förlossningen. Moderkakan ska grävas ned och över den ska ett fint träd planteras.

Kort efter att moderkakan var ute så tittade bm och den barnmorskestuderande hur det såg ut i underlivet, om något skulle sys. Det hade blivit en liten bristning som behövde sys, men inte mer än 2 stygn. Barnmorskan var helt fantastisk och berättade vad dom gjorde och förklarade väldigt bra för oss.

Livmodern drog ihop sig snabbt och fint efteråt och det var inte en massa hårt klämmande på livmodern som det brukar vara, dom var väldigt försiktiga. Annars tycker jag att det brukar klämmas väldigt mycket efter att man har fött barn. Den barnmorskestuderande kvinnan gav Junie K-vitamin och även där var det helt fantastiskt att dom berättade vad dom gjorde. Annars är det ofta mycket sker på bara ren rutin vid en förlossning tycker jag, utan att dom berättar för kvinnorna vad det är dom gör. Jag tyckte att den personal vi hade var otroligt bra, väldigt varma och dom gjorde verkligen allt för att ge mig den förlossning jag önskade.

Vi fick in världens godaste fika, Johan satte dit den rosa knappnålen på ”bebistavlan” sedan var vi i lugn och ro på rummet där vi slumrade till efter en lång natt. Tempen fick tas ett par gången på Junie då hon hade låg temp, den låg på strax över 35. Dom trodde det var pga att hon hade så mycket fosterfett på sig hon blivit lite kall. Vi låg hud mot hud och försökte värma henne. Bm kom in och vägde/mätte Junie och hon vägde 3535g och var 51 cm lång.

Vi fick vila en stund i väntan på att få komma upp till BB. Personalen vi hade haft under förlossningen kom och sade hej då och tackade för att de fått vara med och vi tackade dom för hjälpen. Barnmorskan följde med oss upp till BB vid klockan 12 och vi fick ett dubbelrum, Johan skulle dock åka hem på eftermiddagen.

På BB hade vi också jättebra personal som hade hand om oss. Alla var väldigt trevliga och varma. Jag hade skrivit i mitt brev att jag ville ha tips och råd om amningen då jag tycker det varit svårt att få bra fart på amningen tidigare. Dom var väldigt peppande och stöttande och tittade så Junie hade bra grepp och kom med olika tips och råd.

Johan åkte hem på eftermiddagen och jag valde att stanna kvar en natt för att vila och vara ensam med Junie innan vi åkte hem dagen efter.

Junie låg hud mot hud hela tiden och tuttade och sov. Vi vilade och bara njöt utav tiden. Den 24 oktober, dagen efter förlossningen så kom Johan och barnen och hämtade oss, som dom hade längtat efter att träffa sin minsta lillasyster! Det blev mycket pussande och kramande när vi kom hem. Junie är en väldigt lugn bebis precis som våra andra barn var som bebisar. Äta och sova är det som gäller. Den största skillnaden med Junie är att hon är riktigt tuttig, vi använder inte napp åt henne så hon tuttar väldigt mycket på mig, det är trygghet för henne, att ligga på mitt bröst och tutta, det gör henne lugn och då somnar hon väldigt snabbt. Denna gång slapp jag nästan eftervärkarna helt och hållet, hade inga eftervärkar som gjorde ont utan dom kändes bara som lätta sammandragningar. Väldigt oväntat då mina blivit starkare och starkare för varje gång. Men det beror nog helt klart på att kroppen skötte allt utan injektionen som annars ges på rutin efter förlossningen. Inte konstigt egentligen.

Tänk att det är lika fantastisk varje gång, det spelar ingen roll om det är första barnet eller om man har en stor familj, varje gång är så unik och fantastisk, något helt magiskt. Att man precis efter man fött barn kan känna att det här gör jag gärna igen, att det inte är något man känner som avskräckande, utan istället som stärkande.

Älskade Junie • 23 oktober 2012 klockan 07.57, 3535g och 51 cm

Tack för att du valde att komma till just oss!

A Posterior baby (Occiput Posterior, or OP) means that the baby is also head down BUT the back of its head is towards mom’s back and baby is facing towards mom’s front. Other names for the OP position include ”stargazer” or ”sunny side up” because the baby seems to be looking ”up” at the sky when mom is lying down.

Labor with a persistently posterior baby tends to be longer, harder, and more painful than with an anterior, well-aligned baby. Furthermore, because posterior labors tend to be longer and more painful, they often have more interventions associated with them (breaking the waters, artificially strengthening contractions with pitocin, epidurals for the pain, more vacuum extractions, etc.), and babies may experience fetal distress more often.

The angle of presentation of the baby’s head is different with a posterior baby, so the diameter of the head that must fit through first is larger. Furthermore, an OP baby often does not tuck his chin to his chest as much (sometimes called a ”military” position), and its de-flexed head makes an even bigger diameter to fit through.

Some sources state that the average baby’s head diameter is about 9.5 cm, compared to 11.5 cm for the same baby if he is OP and de-flexed. Two centimeters doesn’t sound like a lot, but it’s around 20% of the total diameter of the baby’s head, which is significant. And that 20% can make a lot of difference in how quickly and easily the baby fits through the pelvis.

In addition, the ”fit” of the baby’s head in mom’s pelvis is trickier with an OP baby and there’s not as much room for error. If the baby is a little out of alignment in an anterior position, he can usually still fit through. If he is a little out of alignment in a posterior position, the same baby may not ”fit” as well.

As a result, most research shows that the rate of cesareans associated with persistent posterior babies is much higher than the rate associated with anterior babies. In one 2006 study, researchers found that a persistent posterior position was associated with 13 times the risk for cesarean section.

Clinically, there are a few other signs as well. With a posterior baby, fetal heart tones are usually more difficult to locate because the baby’s back is away from the front of mom’s belly. Clinicians usually have to search for the heart tones for a while before they find them and the tones may appear and disappear with even small shifts in the baby’s position.

With a posterior baby, often the mom feels lots of weird, fluttery movements in front (the baby’s hands and feet). Mom usually feels a lot of movement, pretty consistently, and feels it quite strongly.

Furthermore, because the presenting diameter of the head is larger and needs more time to mold, a posterior labor often stalls out or slooooows down for a while in the middle of labor. This slowing/stalling is called ”labor dystocia” and usually happens at about 4-7 cm.

Labor with an OP baby tends to be more painful and difficult. The back of the baby’s head tends to hit against the mother’s sacrum, making labor more painful and concentrated in the back and pelvis (and sometimes the hips, if the baby tries to rotate to anterior). Back labor and OP positioning are not always connected, but they are frequent companions.

Requests for pain relief are more common with posterior babies because of the combination of back labor, labor augmentation drugs, breaking the mother’s bag of waters, and the sheer exhaustion of a long hard labor. Many, many moms with persistently posterior babies end up with epidurals, even those who strongly desired natural childbirth beforehand.

That’s not to say that a persistent posterior cannot be born vaginally. Of course not! A persistently posterior position is not an impossible position for birth but it often needs more time and patience and support from caregivers.

It has to be noted that not all posterior births are difficult. Some women have easy OP births.

Well, it’s because not all posterior labors are created equal.

Some posterior babies are relatively small and have their chins tucked nicely down; these labors take a little while longer than anterior labors on average. It’s the baby whose head is de-flexed and who is persistently posterior through all of labor that tends to have the most difficult labor and birth.

20130105-084124.jpg

 

15 kommentarer på “Förlossningsberättelse – Dagen då du föddes”

Du måste vara inloggad för att kommentera.