Förlossningsberättelse ~ Minja ~

~ Minja 11-09-11 kl. 01.51~
Vikt 3664g, 50 cm, hof 36 cm

Den här förlossningen var väldigt snabb och smidig, en positiv förlossningsberättelse. En väldigt stärkande upplevelse för mig.

Dagen började helt som vanligt, hade inga känningar mer än det jag redan hade sedan veckor tillbaka, mina förvärkar. Inget konstigt och inget ovanligt med andra ord.

Vi var iväg på kalas hela familjen, Ronja hade sitt 4-årskalas. Ebba ville sova kvar så hon kunde leka med Ida så det fick hon göra. Efter kalaset så åkte vi hem till min mormor, köpte med oss pizza och satt ute på framsidan i trädgården. Mamma var också där och efter en stund så kom Jens, Jessica, Elin och Patrik också dit så vi fikade och hade en trevlig kväll. Hade ett par starka förvärkar då vi var där. Jag frågade Jessica hur de jobbade i veckan som kommer ifall vi skulle behöva barnvakt, men jag sa att det dröjer säkert innan det blir dags. Johan sade till alla som var där att inatt kommer bebisen och jag tyckte han var rolig och sa att jag har ju inte ens en värk så det kommer då ingen bebis den här helgen.
På kvällen när barnen började bli trötta så åkte vi hem. Nattade barnen och sedan bänkade jag och Johan oss framför tv:n.

Vid 23-tiden fick Johan ett sms utav en utav våra vänner. Han undrade om vi hade åkt in för de hade inte hört något från oss på hela dagen. Men det hade vi ju inte och jag hade vid den tiden inga känningar alls.
Lade oss på soffan och skulle se en film, fortfarande inga känningar. Hade en mysig kväll & körde en ”färdknäpp” ;-) Dock inte menad som färdknäpp. En kort stund efteråt så gjorde bebisen något med huvudet, det kändes väldigt obehagligt – ungefär som tusen nålar vid livmodermunnen, det sved och ilade. Sedan rann det vatten. Uppskattningsvis en halv-1 dl vatten. Gick vattnet nu eller kissade jag på mig? Sade jag till Johan. Vi tittade efter och tyckte det var så lite, så jag tänkte att barnet gjorde nog något med huvudet så det läckte ut urin. :-D Johan sa att Det var vattnet varför skulle du kissa på dig helt plötsligt, du är ingen tant Sophie *s* Gick på toan och det kom ingenting mer så då tänkte jag att ja men då var det nog inget vatten iaf. (Men det var det ju, dock gled bebisen ned och ”täppte” till så det inte kom ut mer vatten) Fick tömma tarmen 2 gånger efteråt, det blev en himla fart på magen.

Sedan började mina vad jag trodde var förvärkar :-D att bli riktigt rejäla. Skrev på Facebook vid kl 00.00 att Jag har väldans onda förvärkar Det var då det började. Jag försökte som sagt ha koll på öppningsarbetet och kände att det hänt saker. Men jag var fortfarande osäker på om det verkligen var igång, eller om det bara var på G. Vid halv 1 på natten skrev jag på Facebook att Jag tror det blir bebis snart. Då hade vi ganska precis börjat klocka värkarna via en app på telefonen och de första 3 kom med 6 minuter emellan och satte i över 1 minut. Det kom även lite rosa slem. Nästa klockning var det 3 minuter mellan värkarna, och nästa 2 minuter… Johan sade attnu ringer jag efter barnvakt så vi kan åka in, vi har ändå ca 5 mil in till förlossningen. Jag sade till Johan att Nej men Johan det kan vi ju inte göra, det här är ju första värkarna, det kan ta många timmar till. Jag tänker duscha och lyssna på musik så vi sätter på pannan, jag tänker inte vara inne på förlossningen helt i onödan. Johan blev nervös, han förstod nog att det var närmre än jag hade fattat. Jag skulle lägga mig på soffan och vila framför tv:n men det gick verkligen inte, kände direkt att det går inte att ligga ned med de där värkarna. Jag ställde mig i hallen och lutade mig mot en byrå, gungade höfterna, kände ett sådant enormt tryck och värk i ryggen – som att bebisen gled nedåt i kroppen på mig. Värkarna avlöste varandra och värken i ryggen satt i hela tiden även mellan värkarna. Jag började känna mig väldigt illamående, funderade på om det var för att barnet börjat åka nedåt (då kan man bli illamående). Jag sade till Johan att det går så fort, så här starka ska ju inte värkarna bli direkt, det blir dom ju alldeles på slutet, de var verkligen starka och intensiva! Sanningen var ju att det var alldeles på slutet av förlossningen. :-)

Johan ringde in till förlossningen och när han berättade hur tätt det var mellan mina värkar och att det är 7:e barnet ville de att vi skulle skynda oss in direkt. Jag skickade mess till nära och kära som ville att vi skulle messa/ringa den dagen det var dags och berättade att vi snart skulle åka in, vi väntade på barnvakterna som skulle komma och sova kvar hos barnen. När Jens och Jessica var framme hos oss hade jag och Johan plockat ihop det allra viktigaste i en plastpåse. Johan stod utanför huset när de kom och jag tog en värk i hallen. När den var slut så gick jag ut mot bilen och hann nedför trappan och några steg ut på gräsmattan innan nästa värk kom. Där fick jag stanna och andas. Det gick inte att gå under en värk. Jag hann inte stanna och prata med min bror och Jessica jag kände bara att nu måste jag gå mellan värkarna så jag kan sätta mig i bilen så vi kan börja åka. Satte mig i bilen och en ny värk kom. Ca 01.15 åkte vi mot Västerås. Ca 5 mil hade vi att köra. Värkarna kom hela tiden med bara en kort stund mellan, och de var så intensiva direkt. Det är ju en enorm skillnad på styrkan på värkarna vid tex 4-6 cm och mot då man öppnat sig 9-10 cm – och de här värkarna var då verkligen inte någrai-början-på-förlossningen-värkar. Jag kände hur det hände saker i kroppen och att det gick undan. Efter bara en liten bit på vägen så började det att trycka på mera, jag sa till Johan att ”Vi kommer nog inte att hinna in, jag kommer nog att trycka på nu. Då och då så tröck jag på lite. Johan sa att Vi stannar hemma hos Annelie och Åke så får de hjälpa oss istället Men jag vägrade, Nej fortsätt att köra, vi klarar det här själva om vi måste, vi har gjort det här många gånger.. Det var som övergången mellan öppningsarbetet och utdrivningen. Jag behövde inte krysta så mycket utan vissa förlossningsvärkar var värkar medans vissa var mer att det tröck nedåt så jag hjälpte till lite, men det var inga krystvärkar som tog kroppen med storm som under mina tidigare förlossningar. Johan var orolig att vi inte skulle hinna fram… Det märktes på hastigheten. ;-)

Väl framme utanför förlossningen så tog jag en värk, sedan gick jag ur bilen. Johan ringde på dörrklockan in till förlossningen och det kändes som att det tog en evighet innan de öppnade dörren. Det kom en till värk och jag ställde mig mot soptunnan utanför och andades och tryckte på.. Jag sa till Johan att Nu måste de öppna annars kommer jag att föda barn här ute, ring på klockan igen.

En kvinna kom och öppnade dörren och jag sa att det trycker på. Hon gav oss ett rum direkt och jag ställde mig mot sängen och tog en ny värk medans hon plockade fram ctg-banden. Jag tänkte att hon tror nog att det är långt kvar tills barnet kommer eftersom jag är så avslappnad, jag har inte tid med nå band och ctg-kurvor nu. Sedan sade jag till undersköterskan Tänk om jag bara är öppen några cm och ni måste skicka hem oss då får jag ju skämmas. Jag visste ju att det var nära, att barnet var på väg ut men samtidigt tänkte jag att tänk om jag bara har såna intensiva, kraftiga ”på-slutet-värkar” ändå och det trycker på fast det inte är på slutet, så skickar de hem oss och jag har inbillat mig allt. Haha man tänkte inte så logiskt precis. ;-) Den kommentaren har vi haft ganska så roligt åt.
Efter värken hoppade jag upp på sängen direkt, kvinnan satte ett band runt min mage och nästa värk kom, jag fick lov att dra upp bandet under värken för det kändes som bandet ströp livmodern, riktigt obehagligt! Jag tryckte på allt vad jag kunde och sköterskan ringde genast på klockan och sedan gick hon när 2 barnmorskor snabbt kom in. De sa att ja nu ska det födas barn sedan drog de av mig byxor och trosor snabbt och kollade läget. Det var bara att fortsätta att krysta, huvudet var på väg. Jag hade ju redan öppnat mig 10 cm under bilfärden och började trycka på redan på vägen in till förlossningen så nu var det bara att köra på. Bm frågade om vattnet redan gått och jag sa att jag inte visste helt säkert, att det runnit ut något som kunde varit vattnet hemma. Så hon kände och tittade efter och visst hade vattnet gått, men fosterhinnan satt fast över Minjas huvud så hon petade bort den åt sidan.

Johan och barnmorskorna var otroligt underbara och peppade på medans jag krystade och snabbt kände jag hur det började bränna i underlivet. ”The ring of fire”. Det kändes som att hela underlivet brann. Johan höll sina händer bakom min nacke så att jag fick ett bra stöd bakom huvudet. Jag tog i allt vad jag kunde. Jag kände bara att ju snabbare jag krystar ju fortare kommer den brännande smärtan att försvinna. När hela huvudet var ute så sa bm att nu behöver du bara ta i en gång till riktigt hårt så kommer axlarna och hela kroppen ut. Så jag tog i allt vad jag kunde och ploff så kom hon ut. Hon hade navelsträngen 2 varv runt halsen men den tog bm lätt bort sedan började Minja att skrika och kissa. De lade upp henne på mitt bröst och hjälpte mig att ta av mig tröja och bh. Jag hade inte hunnit det innan.
Så det gick otroligt fort denna gång! Det märkliga denna gång var att jag inte kände att kroppen tog över och krystade, jag kände bara ett tryck nedåt och jag kände hur Minja rörde sig nedåt hela vägen och jag kände precis hur jag skulle krysta ändå och hjälpa henne ut. Med de andra barnen kände jag ett otroligt starkt krystbehov, som att kroppen ”kräktes” fast nedåt. Trots det så tog det inte mer än ett par få minuter att krysta ut henne. Kan ha varit för att hela förloppet gick så himla snabbt som det blev så. Jag krystade aktivt i ett par minuter sedan kom hon ut.

Vi hann vara inne på förlossningen i 11 minuter innan allt var klart.
När navelsträngen blivit vit och slapp så klippte Johan av den. Moderkakan kom ut hel och fin, ”livets träd”. :-)
Vad förvånade vi blev när vi såg att det var en liten flicka, de flesta trodde det skulle vara en pojke, jag hade en riktig ”pojkmage” en boll som inte syntes framifrån eller bakifrån, hjärtslag som låg på ca 130 spm nästan jämt, en lång linearand upp över hela magen. Om man ska gå efter skrock. (Vilket jag inte tror på) Men ut kom en helt underbar, ljuvlig liten flicka med massor utav mörkbrunt, (nästan svart) långt tjockt trollhår. Världens finaste lilla bebis! Och hon är bara vår!
Efter att Minja var född så började bm att skriva in oss, för dom hade inte hunnit det innan.
Vi hade världens underbaraste personal under vårt korta besök på förlossningen. De var så trevliga och precis så som man vill att de ska vara. De var så tacksamma för att de fick vara med under vår förlossning.
De lämnade oss ifred ett tag sedan kom de in igen och skulle se om det behövdes sys något men det behövdes det inte. Det sved så in i helskotta när bm tvättade rent underlivet och petade omkring efter att Minja kommit ut. Man ville bara ha sitt underliv ifred. Då hade de med sig en annan bm också, en tv-kändis. :-) (Från En unge i minuten) Hon mindes oss så tydligt sedan innan och visste att hon varit med under en utav våra andra förlossningar. Så det var jättekul att träffa henne igen.
De klämde på min mage för att se så det inte blödde en massa (inte skönt när de pressar allt vad de kan på livmodern efteråt så att koagel och blod ”sprutar” ut!) men de var tvungna att ta i hårt och komma in och trycka många gånger för att se att jag inte blödde en massa som sist. Sedan lämnade de oss ifred innan det var dags för vägning och mätning.
Jag tyckte att Minja såg så liten ut och sa att jag tror inte att hon väger över 3,5 kg.
3664g vägde hon, 50 cm lång och huvudet mätte 36 cm. Hon föddes 2 dagar innan bf.
Allt såg jättefint ut och vi fick in fikat och en flagga med en rosa knappnål att sätta på tavlan ute i korridoren. :-) Det var det första barnet som föddes den 11/9-2011 på Västerås förlossningsavdelning.
Bm sa att det är jättefint att man kan förknippa det datumet med något vackert, att det kommit nya liv till jorden.
Vi fikade det underbart goda fikat och gud vad törstig man var! Sedan lämnade de oss ensamma, Minja började snutta på bröstet så vi lade oss och vilade och Johan fick sova i saccosäcken. Jag tror att Johan var tröttare än vad jag var. Jag, bm och Johan sa att det är jobbigt för en karl att föda barn. ;-)
Ett par timmar senare så kom våra barnmorskor in och ville att jag skulle kissa så de kunde klämma på min mage igen innan vi skulle upp till BB-avdelningen och det funkade så fint så. Jag kunde kissa utan problem och det sved knappt. Dom tyckte att det var häftigt att min mage bara försvann. Livmodern hade dragit ihop sig fint också så jag fick sätta mig i en rullstol med Minja vid bröstet sedan fick vi en stor kram och de tackade för att de fått vara med på vår snabba resa. På återseende sade bm innan vi åkte upp till BB. :-) Jag hoppas att vi ses igen sade jag. :-) Bm sade att det vore synd om vi inte fick fler barn med tanke på det vackra resultat vi får, de tyckte att det var så roligt att vi har många barn. Underbar personal!
När vi kom upp till BB så var det dags att vila, då hade klockan hunnit bli mycket, runt 05 och vi var trötta alla 3. Vi fick ett fint familjerum.
Mot kvällen vid 17-tiden så åkte vi hem igen. Kände att jag kunde vila bättre hemma, vi hade ju ändå barnvakt till 3 utav barnen så det var lugnt hemma.
Jag hade eftervärkar i några dagar och jag kände mig öm och ”överkörd” där nere i ungefär en vecka.

Det var vår förlossning med Minja, väldigt snabb och väldigt intensiv! Jag är ju van att det tar många timmar med värkar (sist tog det ca 20 timmar från att värkarna började) så det här var verkligen en annorlunda upplevelse. Mina förlossningar har varit väldigt olika, det här är min lättaste. Har haft både långa och komplicerade samt smidiga som denna. Jag måste säga att jag absolut föredrar en snabb förlossning. Det enda ”negativa” med en så snabb förlossning som jag kan tycka är att det kan bli väldigt stressigt att hinna in samt att hinna få tag på barnvakt. Hade förlossningen satt igång mitt på dagen då Johan var på jobbet tex så hade jag ju fött barn hemma själv – med de andra barnen omkring. Så det var ju tur att det var en helg samt på natten. Hade inte Johan varit så envis som han är så hade vi inte hunnit in. Å andra sidan med facit i hand nu när vi vet att allt gick så bra så hade det inte gjort något om hon fötts hemma eller i bilen heller, det hade jag och Johan klarat lika bra själva. Jag vill ju ändå föda helt naturligt. Under värkarna vill jag vara hemma i lugn och ro där jag trivs allra bäst.
Jag tycker att det var en fantastiskt positiv upplevelse. Även fast det gick så himla fort så kände jag mig trygg, jag hade full kontroll över mig själv hela tiden, jag kände mig lugn och trygg hela förlossningen och gick in i mig själv och slappnade av. Efteråt kände jag mig så himla stark samtidigt som jag inte riktigt fattade att det redan var klart, att ”vad var det som hände?” :-) Det kändes så overkligt. Ena stunden låg man på soffan och skulle titta på tv, 1 timme och 50 minuter senare så låg man på förlossningen med en helt ljuvlig bebis på sitt bröst.

Barnen är så glada att de har fått en till liten syster. De vill hålla henne hela tiden, pussa och krama.
Älskade vackra lilla Minja, vårat 7:e mirakel. Jag är så enormt TACKSAM att vi har fått 7 underbara barn. Att vara så rik på kärlek.

En utav de vackraste stunderna i mitt liv

20130510-224036.jpg

33 kommentarer på “Förlossningsberättelse ~ Minja ~”

  • Mys! Hon är så söt eran lilla prinsessa :). GRATTIS ännu en gång :)

  • madde skriver:

    Vilken underbar förlossning!Tack för att du delar med dig:) Å så söt hon är eran lilla prinsessa!

  • Rebecca skriver:

    så fint att läsa vännen! Vilken raketförlossning =) Ja du är verkligen som gjord för att vara gravid och föda! Vad står 747 för? Såg det på bilderna nu och på BDB. Kramar

    • admin skriver:

      Stort tack!

      Rebecca. Tack <3 Jag har verkligen haft alla möjliga olika förlossningar och denna är ju helt klart den smidigaste jag haft.
      747 är en låt med Kent :) En låt som betyder väldigt mkt för mig. Hoppas att allt är bra med dig & familjen och att ni får en mysig helg.
      Kram

  • Jenny skriver:

    Jag snubblade över din blogg för ett tag sedan och har föjlt din senaste graviditet nu med spänning! :)

    Det är så kul att få läsa någon annans förlossningsberättlese, speciellt en som också varit med om en snabb förlossning! :) Du skriver så bra!!
    Själv hade hann vi inte in till förlossningen med vår tvåa, ambulansen hade varit här hemma i sex min innan han bestämde sig att komma till världen på ambulansbåren hemma i vardagsrummet!! ;)

    Grattis till lilla Minja, hur söt som helst! :)

  • Annelie skriver:

    Blir så rörd när jag läser du skriver så fint! Är så glad för er skull! Stort grattis igen! Jättefin är hon lilla Minja. Kram

  • Louise skriver:

    Vilken fin berättelse:-)
    Tur att det gick så snabbt som det gjorde.
    Och visst är det annorlunda att föda utan någonting.
    Jag blev snuvad på lustgasen som jag ville ha när Bella bus föddes men det gick ju inte för jag hann inte in på förlossningen haha och fick föda på prenetal:-D.
    Nästa gång(om det blir en gång till) så ska jag ha lustgas och hinna in på förlossningen…
    Tur att du inte födde i bilen…

    Ha en bra kväll
    Kram

  • Elin skriver:

    Tack för en mycket fin berättelse. Så glad att du ville dela med dig av den så vi fick läsa den :) Lycka till med din 7 underverk! Kram

    • admin skriver:

      Jättestort tack allihopa! <3 :)

      Jenny, Åh! Ja då gick det snabbt för dig! Ibland går det verkligen oväntat fort! Mina andra tog rätt lång tid så jag var inställd på något liknande. En annan utav mina förlossningar (2007) tyckte jag gick snabbt inne på förlossningen (3 timmar på förlossningen men ca 17 allt som allt) och den tyckte jag gick snabbt (just inne på förlossningen alltså) så kommer Minja i den här raketfarten. Plötsligt så blev Freyas lång hehe! Jag tyckte det var positivt med en såhär snabb. Väldigt intensivt, men en väldigt häftig upplevelse! :-)
      Kram

  • OOhh såå härligt att läsa..
    Man blir tår ögd av det,känslig som man e..ler..
    Du skriver så bra att man lever in sig i hela förlossningen…:-D
    Fick lite rysningar o blev påmind om min förlossninge med Robin då vi inte hann in..

    Men jag håller med om att hellre den snabba,än att det tar många timmar.:-D

    såå härliga bildet..

    Ha en jättebra kväll

    Kram Camilla

  • Sandra skriver:

    Jösses vad du skriver bra kvinna :)
    Gick iväg och hämtade ett glas cola och ett gäng med salta pinnar innan jag började läsa haha! Du är suverän på många sätt! Och vilken häftig förlossning!

    Och grattis åter igen till erat sjunde mirakel! Hon är så fin <3

    Kramar till er /Sandra

  • Det är så kul att du också varit med om en sån förlossning nu. :) Iofs är det inte så kul just då.. i en bil så långt från sjukhuset hehe. Men det är rätt skönt att ha nån att snacka med om det, som VET hur det känns liksom. (Fast nu sist var det sjukt kaotiskt..) Nästa gång ska jag kräva igångsättning. Kanske nåt du bör överväga med?

    • admin skriver:

      MansonDusts, Ja och din var ju ännu snabbare eftersom du fick krystvärkar så himla snabbt! Jag hade ju värkar ett tag innan. Haha ja, alltså det gjorde ju rejält ont såklart, man kände att man levde, men även om det gör ont att föda barn så tycker jag det är en positiv upplevelse (om inget hemskt eller jobbigt skulle hända såklart)
      Jag var så pigg denna gång, med de andra hade jag hunnit ha värkar så himla länge.
      Denna då var jag så pigg hela tiden och hann liksom inte fatta att det var på riktigt innan det var klart. ^^
      Du borde få igångsättning nästa gång, risken är nog rätt enorm att du inte hinner in. Jag vet inte för min egen del, har ju haft 5 som inte gått snabbt. Det här är första som gått så himla fort, så svårt att veta innan hur det blir. Tror det var mkt pga vattnet det gick så fort för mig (första gången det gick hemma) med de andra tog de ju hinnorna precis innan utdrivningen inne på förlossningen. Jag var ju medveten om att om vattnet skulle gå kunde det gå fort, men sen trodde jag ju inte att det var vattnet som gått, trodde mer att jag kissat på mig haha.. :)

  • 7-barnsmormorn skriver:

    Så intressant att läsa din berättelse, man blev tårögd.
    Kände igen mig när jag fick mitt fjärde barn, men jag
    hann vara på förlossningen i Västerås i 20 minuter i
    allafall, men sen hade vi bara 2,5 mil dit. Första för-
    lossningen tog 26 timmar, men jag föredrar dom 2 mittersta,
    som tog 4 och 2 timmar :)
    Jag trodde att ni bodde i Västerås, men det gör ni alltså inte?
    Ni verkar vara en helt underbar familj i allafall :)

    • admin skriver:

      Tack 7-barnsmormorn! :) Nej vi bor några mil ifrån, i en liten by ”på landet”.
      Mina förlossningar har varit väldigt olika. Första tog 36 timmar med värkar och fick avslutas med sugklocka då pojken blev dålig och höll på att få syrebrist. De andra låg på 15-20 timmar från värkstart och så denna som tog ca 1 timme & 50 min från första värk.
      Kram

  • caroline 28 skriver:

    Tack för att vi fick läsa! Hon är jättesöt!
    Jag har en 9 mån dotter som är mitt första barn och förlossningen tog 1 tim och 50 min!
    Är ganska nervös över ett ev syskon i framtiden *skratt* kommer nog föda hemma om jag får gissa ;-)

  • Precis, går inte vattnet så är det ju lugnare även om jag ändå suttit med krystvärkar i bilen & skrikit rätt ut & försökt hålla emot. Nu sist gick ju vattnet när jag låg & vilade.. det gick ju från ”Jag tror vattnet gått..?” till att behöva trycka på inom 15 min. Så sjukt läskigt för jag var (som du) pigg & klar i skallen så jag var så medveten om att ”Nu jävlar blir det bebis på hallmattan” typ. ;) Det var enormt jobbigt, eftersom samhället är så litet, att sitta utanför huset i bilen utan att kunna röra mig, samtidigt som folk gick förbi & jag satt där & skrek haha.. Sen kom ambulans & brandkår & hujeda mig.. Grannarna hade nåt att snacka om iaf. ;) Sen ligga & vråla djuriska vrål hela vägen i ambulansen.

    • admin skriver:

      MansonDust, Hehe fy sjutton! Stannade nån granne? ^^ Jag fick aldrig någon panik eller så fast det gjorde ont, gick in i mig själv liksom så jag var tyst och ändå koncentrerad. Försökte hela tiden fokusera på att andas för ”tappar” man det blir det nog lättare att man tappar kontrollen.

  • Therese skriver:

    Oj vilken snabb förlossning…

    Liknar min sista…
    Fick första känning om att det kanske kunde vara nåt på gång när klockan var 16,40. Föddes gjorde lilla Alice 17,58 :-)

    Ska kräva igångsättning om det blir fler barn :-D

  • Jag kände ju att huvudet var på väg, därav min panik. Jättesvårt att förklara.. men tänk dig som sista minuterna på förlossningen innan huvudet är ute. DÄR var jag.. 4 mil hemifrån, innan ens ambulansen kommit.. Och vid varje krystvärk vällde det ut vatten & jag höll först emot men i slutet av värkarna tryckte jag på lite. Riktigt hemskt.. det gick så fort liksom. Du vet när jag skrev att jag trodde vattnet hade gått, sen ringde jag förlossningen & sen kom krystvärkarna. Jag hann inte med mentalt. Kunde inte sitta & klocka värkar eller nåt.

    Hehe nej ingen granne stannade men jag kanske skrek för mycket. ;)

    • admin skriver:

      Mansondust, Förstår att det blev stressigt! Haha ja jag minns ditt sms, var rätt roligt att i ena då trodde du att vattnet gått men var osäker sen en stund efter kom ett mms på bebis ^^ Samma med Seven haha! Trodde du skojade då du skickade sms att Seven fötts ^^ Du har inte funderat på att föda hemma om ni får fler barn? Slippa den där stressen?
      Johan vågar inte, han är rädd att något ska hända (har ju rätt långt till förlossningen om det är nåt) annars om vi hade bott väldigt nära så skulle jag nog vilja göra det. Dessvärre kostar det runt 10 000 för att få ha bm hemma under förlossningen.

  • Emelie skriver:

    Vilken fin förlossningsberättelse! Låter väldigt lik våran med dottern :) Skönt när allt går snabbt och smidigt! Du är nog gjord för att föda barn. Otroligt söt är hon eran lilltjej, stort grattis än en gång! :)

  • Jenny skriver:

    Grattis till er fina lilla Minja! Jag följer din blogg sedan jag halkade in här för ett bra tag sedan. Tycker att ni verkar vara en så himla härlig familj! Du skriver väldigt bra dessutom. Ha en härlig helg!

  • Monica skriver:

    Blir jätteberörd,något som verkligen känns är då man läser förlossningeberättelser..Måste säga att jag är väldigt nervös inför min/vår….hur man änn vänder o vrider så kommer man har såå ont,,blä blä men vilken underbar utdelning man får!!!Kram M

  • Veronica skriver:

    Jag har också varit öppen 10 cm vid ankomst vid båda första förlossningarna dock inte lika fort ;) första gången hann vi vara inne 46 min och andra gången 17 min, så jag tyckte istället det var jätteskönt jag hann var inne 3 timmar innan Nova kom :) kul läsa din förlossningsberättelse, man blir ju jättesugen på att få föda barn igen :)

  • Nej jag skulle nog inte våga föda hemma. OM nåt skulle hända liksom.. fan vad man skulle ångra sig om barnet skulle dö.. :/ Men kommer den bara POFF i hallen så är det ju bara att gilla läget haha. ;)

    • admin skriver:

      MansonDust, Förstår hur du tänker, även om det är otroligt ovanligt att det sker. Det är vanligare med stora komplikationer på förlossningsavdelningen än för de som föder hemma. Mkt pga att många som föder på förlossningen får i sig medicinska preparat som ökar riskerna för barnet och som även påverkar förlossningsförloppet.
      Haha ja händer det i hallen så är det lite svårt att knipa ihop. ;-) Johan var orolig att vi inte skulle hinna in, jag kände mer att det blir där det blir och det blir bra. Hade jag haft en garanti på att allt skulle gå helt komplikationsfritt (och jag hade vetat det innan liksom) så hade jag struntat i att åka in.

  • Kerra skriver:

    Nu har jag läst din förlossningsstory, jisses säger jag bara. Förstår din karl körde fort haha, Du var ju verkligen sten cool som verkligen gick in i dig själv och fixade smärtorna så bra, själv vill jag gärna ha lustgas, men allt annat kan kvitta. Härlig läsning om din förlossning, de är alltid så kul läsning eller höra när folk får barn, ingen är den andre lik :)

    Ju mer jag läste så tänkte jag, snart kommer bebisen i bilen, väntade typ på att du skulle skriva de, men icke. Härligt ni ändå han in och tur din gubbe sa ni skulle åka och skyndade på lite. Nästa ggn vet du att NU kommer bebis…hehe.

    Tacl för berättelsen och ta hand om er alla, kramar K

Du måste vara inloggad för att kommentera.