Dyktekniken

Flera har frågat mig vad dyktekniken är och jag hittade ett utdrag ur boken Barnliv jag tänkte lägga in här. Dyktekniken är skapad utav Cayenne Ekjordh och jag vet flera som testat tekniken och som varmt rekommenderar den.

”Nu andas jag för allt vad jag är värd. Jag gör som jag alltid har gjort – arbetar med huvudet och andningen för att lämna smärtan i livmodern därhän. Jag flåsar febrilt medan expresståget gång på gång kör över och massakrerar mitt underliv. Plötsligt känner jag att det inte går längre – det gör för ont – och jag gör något jag aldrig tidigare gjort. Jag dyker. Jag lämnar huvudet och andningen och faller rakt ned i min egen livmoder. Jag släpper allt. I stället för att simma i panik och kämpa emot undervattenströmmarna som är på väg att dränka mig, ger jag upp och låter mig dras med i dem. Och vad händer? Min kropp börjar sjunga. Från min mage stiger en melodi, låg, tretonig, underbar. Den är så rätt. Den är förlösande och jag behöver inte göra något, bara följa med. Jag känner hur livmodermunnen öppnar sig vid varje sammandragning, jag känner för första gången i mitt födande liv hur min kropp arbetar fritt! Aldrig har jag ens drömt om att få vara med om något liknande.”

Jag själv lyckades vara med om något liknande. Jag upplevde en inre frid, ett stort lugn, och en känsla av kontakt med en urkvinna som bodde någonstans inuti mig. Tyvärr har jag bara lyckats tillämpa dyktekniken vid min fjärde förlossning! Däremot tror jag att om kunskapen om den blev mer spridd, så skulle fler kvinnor få enklare, häftigare förlossningar.
Därför intervjuade jag Cayenne Ekjordh, för att höra hur hon kom på dyktekniken, och lite mer om hennes tankar kring födande.

”En våg i San Francisko ledde mig till insikt”
Om jag fick beskriva ett par magiska händer, så skulle det nog vara Cayennes. Hon är en barnmorska som kan sätta in en spiral utan att kvinnan känner smärta. Hon kan undersöka en födande kvinna vaginalt utan att man ens känner av hennes fingrar (jag vet, för jag har haft förmånen att ha Cayenne hos mig under två förlossningar). När hon låter sina fingrar rita små cirklar på en gravid mage under en födslovärk, känns det som om fingrarna avleder det onda. Om jag trodde på handpåläggning, skulle jag kunna tänka mig att det är sådana händer som Cayennes som får sådant att fungera.
Nu sitter hon bredvid mig i mitt arbetsrum och berättar för mig om hur hon utvecklade dyktekniken. Det är bara att svepas med. Jag är stolt över att kunna ha med hennes berättelse här.

- Jag är övertygad om att vår människokropp är intelligent och kapabel. Det är bara det att vi tidigt lär oss att misstro den. Vi ska bestämma med intellektet, och tappar därmed kontakten med våra kroppar. Särskilt när kvinnor föder barn är detta ofta av ondo.

- Det var en havsvåg som lärde mig. Det var i San Francisko i slutet av 70-talet och klockan var fem på morgonen, jag var helt ensam på stranden och höll på att drunkna. Jag sveptes med av en våg och tappade kontrollen. Det var en nära-döden-upplevelse, kraften i vågen var enorm och jag hade inte en chans, men jag spolades upp på stranden. Det tog dock lång tid innan jag kunde koppla ihop denna upplevelse med födandet. Närmare bestämt tog det tolv år innan insikten plötsligt slog ner inom mig.

- Värkarna är lika starka som en havsvåg. Man kan inte kämpa emot dem. Jag ser värken som en av havets vågor. Det är en kraft som kommer, stegras, går upp på max och sedan försvinner.

- För att hantera den på bästa sätt, bara du anar att den ska komma, är det två saker du ska göra: Släpp käkarna och släpp axlarna. Du kan inte kämpa emot. Slåss du mot vågen, så förlorar du. Du krossas mot botten, drunknar…

- När du slappnar av i käkarna och axlarna, påverkar det hela kroppen. Munnen har också med underlivet att göra. Som passiv kan du inte kämpa. Du går igenom värken mer opåverkad.

- Jag tänker så här: Om jag hade fångat vågen den där gången, så hade jag haft kul, men nu missade jag den och den blev en katastrof, den skrämde mig så att jag aldrig mer ville gå ut och surfa. Hur många kvinnor har inte skrämts av värkarna så de aldrig mer ville föda? Jag kan dra hur många paralleller som helst mellan de här två världarna.

Cayenne prövade dyktekniken för första gången 1988.

- Det fungerade på en gång. Kvinnan som födde dök, och slutade att kämpa emot värkarna. Hon blev i stället ett med dem.
Hur gör du rent praktiskt?

Hur berättar du om tekniken för en kvinna som föder, som har ont och är rädd?
- Jag säger till den födande kvinnan, att jag har en teknik som jag tror kan fungera väldigt bra. Jag vill att vi testar det här tre gånger. Hjälper det inte så kan vi strunta i det. Vi ger det tre värkar, så får vi se.

- Men först och främst måste jag få henne att sluta att hyperventilera! Jag lugnar ner hennes andning. Ofta blir hon så lugn så att hon somnar. Andningen har gjort henne utmattad. Nu får hon ta igen sig. Jag möter ibland förvåning. Den vanliga bilden är att födande kvinnor ska skrika och ha fasansfullt ont. En kvinna som andas stilla och dyker, är ofta helt lugn.

Här går Cayenne mot alla dem som vill lära ut andning till gravida, som en del av förlossningsförberedelsen. Hon är trött på dem som förespråkar andning som något väsentligt i förlossningsförberedelserna.

- Jag har inga höga tankar om andningen alls! Jag tycker att alla stackars kvinnor andas helt hysteriskt! Jag ger inte mycket för profylaxkurser för jag tycker de lär ut en felaktig teknik. Andningen behöver vi inte bry oss om, den sköter sig automatiskt. Däremot behöver vi inte andas hysteriskt. Det är bara om man andas in väldigt lite luft och andas ut den väldigt sakta, som man håller man sig lugn.

- Jag har dykt ungefär 800 kvinnor och det fungerar på 90% av alla dem jag har träffat. Ibland har kvinnan för mycket i bagaget och kan inte ta in det jag säger. Eller att jag är för stressad när jag berättar vad hon ska göra, då fungerar det inte heller. Det är ett samspel mellan barnmorska och den födande kvinnan, ibland fungerar inte kommunikationen helt enkelt.

Dyktekniken kan med fördel läras ut både till barnmorskor och till kvinnorna själva, berättar Cayenne, och hon hoppas den ska få en större spridning.

- Jag har lärt ut tekniken till andra barnmorskor och det fungerar lika bra för dem som för mig. Och en kvinna som har lärt sig detta, kan använda sig av tekniken när helst hon behöver. Om hon en gång lärt sig, så kan ingen ta detta ifrån henne.

- Det intressanta är, att både morfin och petidin som ibland ges till väldigt spända och oroliga kvinnor som har en lång och utdragen latensfas (öppningsskede) är andningsdämpande. Morfin/petidin ger man till de hysteriska kvinnorna, för att få dem att sluta andas så häftigt! Ändå lär man ut andning på profylaxkurserna. Ändå säger man att kvinnor ska flåsa som svettiga hundar.

- Fördelen med dyktekniken är att du får påslag på dina egna endorfiner. När du inte tänker, inte gör något, då kommer dina egna endorfiner igång, de som gör att du klarar av att föda barn, att det inte är så vidrigt som alla sagt. Det är de här endorfinerna jag vill ha fram!

- Den forcerade andningen gör att kroppen blir hysterisk och en förvärk känns som en värk! Kvinnan slåss för sitt liv i en ankdamm, i en insjö… Hur ska hon sedan klara sig i ett hav, i en ocean! Psykoprofylax är att ”riva upp en storm i ett fotbad”.

- Hemligheten är att kvinnan inte ska vara aktiv vid sin förlossing. Hon måste våga lita på att hennes kropp är intelligent och vet vad den ska göra.

- Jag förespråkar mer passivitet, totalpassivitet, och att kvinnan vågar lita på att kroppen är skapt till att klara av födandet. Sen krävs det ett otroligt mod att våga följa med en våg som kommer. Det krävs ett oerhört mentalt mod, du ska falla ner för ett stup och vara säker på att du överlever varje gång…

- Total närvaro, och att nollställa sig är viktigt. Inte börja tänka framåt eller bakåt, inte tänka på det man varit med om eller har framför sig. Utan att ta en våg i taget. Det är bara den som finns just nu. Men vi moderna människor är ofta dåliga på att leva i ögonblicket.

- Som barnmorska vet jag att kvinnor tycker om att bli definierade, att få ord på sina känslor. Det behöver man höra utifrån. Där är samspelet med en barnmorska viktigt. Jag kan lämna över till mannen också, männen förstår ofta vad jag menar när jag berättar de här sakerna, om vikten av närvaro, tajming, koncentration. Det är ingen som ska köra Formel 1 missar starten med två sekunder!

Sammanfattning Dyktekniken:
* Sekund Noll: Släpp käkar och axlar.
* Sitt/ligg bekvämt (står du så kan du inte vara så avspänd som när du sitter).
* Kämpa inte emot värken (vågen). Släpp taget. Dyk.
* När värken (vågen) planar ut – kan du pusta ut.

Öva på dyktekniken innan förlossningen:
* Du kan öva dig på förvärkarna.
* Tänk så här – ska du börja springa och andas det snabbaste du kan, eller sätta dig bekvämt och slappna av i käkar och axlar? Att sitta bekvämt och slappna av är självklart det givna valet när förvärken kommer.”

Och en liknande artikel men ändå lite annorlunda…

”Dyktekniken, en metod för maximal avspänning under värkarbetet!

- Släpp ner axlarna, släpp ner käken, så fort du bara anar att en värk är på gång. – Sitt tungt, följ med, tung, passiv…

Kvinnan som sitter bekvämt med stöd av en saccosäck och huvudkudde har ögonen slutna och andas lugnt och lätt. Det ser nästan ut som om hon sover. Ingen som tittade in i rummet skulle kunna tro att hon har starka värkar. Men hon befinner sig faktiskt i den allra mest intensiva fasen av förlossningen, slutet av öppningsskedet. Och inom sig är hon klarvaken och fullt koncentrad på att möta värkarna – med att förbli avslappnad och göra ingenting alls.

Barnmorskan Cayenne Ekjordh sitter bredvid henne och guidar. Detta är dyktekniken, en metod för smärtlindring under förlossningen som Cayenne utvecklat. Sedan slutet av 80-talet har hon lärt många hundra kvinnor att föda med hjälp av dyktekniken.

- Den stora utmaningen för den som ”dyker” är att inte fly smärtan, säger Cayenne. Det är ju vad vi är vana vid, att hitta något sätt att komma undan. Det här kräver lika mycket mod som bungy jump. Men varje gång man vågar blir man rikt belönad. 99 procent av kvinnorna som prövar säger att det gör mindre ont med dyktekniken.

Historien om hur Cayenne upptäckte metoden är värd att berätta. 1979, när hon bodde ett tag alldeles vid Stilla Havet såg hon ofta ”bodysurfare”. Hon tyckte det såg underbart ut att surfa så på vågorna. Det ville hon testa själv, helst utan publik, så en tidig morgon gick hon ner till stranden.

” Vågorna var sisådär två-tre meter höga”, beskriver hon senare. ”Nu skulle det ske. Självklart skulle jag lyckas. Tvivel? Vad är det? Nu stod jag mitt i kitteln, såg vågen, började sprattla med armarna. Here we go! No no no no. Ni anar inte, jo, ni kanske anar, men jag anade inte…”

Nej – det blev inte som hon trodde. Vågen tog tag i henne, hon kände sig som ett sandkorn i den enorma naturkraften. Visste inte vad som var upp eller ner, helt maktlös.

”Genom min hjärna for en blixtsnabb tanke: – Gör ingenting! Följ med så finns det möjligtvis en chans att du överlever.”

I bakhuvudet fanns en vetskap om hur en våg rör sig. Om hon ingenting gjorde fanns chansen att vågen tog upp henne till ytan igen. Och så blev det – hon spolades upp på stranden till slut. Hon hade varit nära att omkomma och klarat sig! Genom att vara passiv och följa med.

Tio år senare fick Cayenne plötsligt en insikt som hade med upplevelsen i Stilla Havet att göra. Det var en dag på förlossningsavdelningen, och en förstföderska hade just kommit in. Då dök tanken upp:

”Värkarna är att betraktas och är av samma dignitet för kvinnan som vågorna i Stilla Havet var för mig den där morgonen!”

Där föddes dyktekniken. Hon insåg att kraften i födslovärkarna kan jämföras med den enorma kraften i vågen. Båda två är otämjda naturkrafter, de lever sitt eget liv och kräver det. Det är svårt att acceptera för oss västerlänningar, det skrämmer oss, menar Cayenne. Vi vill ju gärna leva i övertygelsen att det går att kontrollera livet och naturen. Men i en sådan situation är alla försök till kontroll, allt motstånd lönlöst. Det blir oerhört smärtsamt och till och med livsfarligt. Enda chansen är att ge efter, följa med och ha tillit.

Cayenne började hjälpa kvinnorna att ”dyka” under värkarbetet. Inte fly, inte göra motstånd, bara slappna av och gå in i kroppen. Vara fokuserad inåt från sekund ett i värken. Hon tror inte på att gå omkring och röra sig under värkarna. Det är förstås OK för den kvinna som känner för det, men annars gäller det att spara på energin. Även att bara sitta stilla och vara fokuserad är ett enormt arbete. Det är en fantastisk prestation som inte syns utifrån.

Cayenne är inte heller någon förespråkare av psykoprofylaxmetoden.

- För mig är det som att trampa vatten med näsan knappt över vattenytan. Man hamnar lätt på panikens rand och börjar andas för mycket. Jag får ofta in kvinnor som hyperventilerar när de försöker profylaxandas och samtidigt är rädda. Då hjälper jag dem att kupa händerna framför näsa och mun och andas så tills de blir lugna igen. När man hyperventilerar kommer värkarna onödigt tätt och gör mycket ondare än ”lugna” värkar.

Med dyktekniken är andningen lätt, lugn och långsam. När kroppen är avslappnad och inte spjärnar emot blir värkarbetet effektivt. Det brukar innebära att förlossningen går framåt obehindrat.

- Det finns också en fin bonus med den här tekniken, säger Cayenne. Endorfinerna börjar rulla igång, kroppens egen smärtlindring. När de flödar i kroppen kan man få uppleva att en mamma som är öppen nio centimeter sitter och snarkar i värkpausen, helt lugn. Många använder dyktekniken under den intensiva fasen av förlossningen tills det är dags att börja krysta. Då blir de ofta mer aktiva.

Kan man använda den här tekniken själv, utan en erfaren person som guidar?

- Ja, man kan t ex öva när man har förvärkar. Stanna direkt när du får en förvärk, och jämför det med att en annan gång börja springa när du får en förvärk. Dyk eller fly.

- Och man kan få bra hjälp av sin partner om han känner till metoden. När jag lär ut dyktekniken till ett par, fattar killen ofta direkt vad det handlar om. Många har ju sysslat med någon slags sport där man absolut inte får missa en sekund i starten. Och de vet hur en idrottare måste koncentrera sig.

Cayenne har i många år varit hembarnmorska och är numera anställd på BB Stockholm. Hon tycker fortfarande det är fantastiskt att se hur en kvinna hittar tekniken, dyker in i kroppen och blir lugn.

- Dyktekniken fungerar om man vågar, konstaterar hon.

Dyktekniken – så här gör du:

Först sitter du så bekvämt som du överhuvudtaget kan. Du sitter ganska upprätt utan att behöva anstränga dig alls. En saccosäck som ger stöd både åt låren, ryggen och armarna är bra, och en kudde bakom huvudet. En annan variant är att sitta bak och fram, grensle över en pinnstol och luta sig över kuddar på ett bord framför sig.

Så fort du börjar känna att en värk är på väg, sekund ett: Släpp käken och axlarna, (du ska se ut som ringaren i Nôtre Dame). Sen gör du ingenting. Du kan gå inåt och utforska värken: Känns det varmt eller kallt? Svider det, bränner det? Precis hur och var känns det?

Omgivningens stöd är viktigt, framförallt genom att visa respekt för det makalösa arbete du utför, helt stillasittande. Ingen får störa dig.

Detta kan din partner göra för att hjälpa dig ytterligare:

- Säga ord som: släpp efter… tung… följ med…tung…, om och om igen med lugn röst. – Visa att han/hon är med och ser din prestation, berätta hur fantastisk och duktig du är… – Ta dina knän och trycka dem i riktning mot höfterna det hårdaste han/hon kan. Det hjälper mot ryggsmärtor. – Ordna med en värmedyna på magen eller ryggen, beroende på var det gör ont, eller dra lätt med fingertopparna i cirklar över magen om det gör ont där.

Olika strategier för att hantera smärta.

Man kan ofta klara av smärta bättre genom att fokusera uppmärksamheten på något. Det kallas psykologiska strategier för smärthantering. Det finns två möjligheter:

Dissociativ strategi innebär att man distraherar sig själv, så att man fokuserar på något annat än smärtan. När det gäller förlossning finns det många sådana metoder t ex: – psykoprofylaxen, där man fokuserar på andningsmönster – visualisering där man upplever inre bilder och föreställningar – rytmisk upprepning av ord eller rörelser – om och om igen

Associativ strategi är motsatsen: man fokuserar mentalt på smärtan och försöker uppleva den objektivt och utforska den. – dyktekniken handlar just om detta.

Båda sorterna fungerar bra. Men den psykologiska forskningen har kommit fram till att den andra strategin, den associativa, är effektivare än den första vid mycket intensiv smärta. Då går det inte längre att undvika att tänka på smärtan.

Det finns en kort beskrivning av dyktekniken i Gudrun Abascals bok ”Att föda”, senaste upplagan. Och Katerina Janouch har beskrivit metoden, som hon själv använt, i sin bok ”Barnliv” och ”Föda barn” Numera ingår dyktekniken även i utbildningen av doulor (stödpersoner vid förlossningen). Dyktekniken lärs också ut på Födelsehusets Profylaxkurs. Av Bodil Frey.

Tidigare publicerad i Vi Föräldrar Gravid dec 2005.”

http://www.enbrastart.se/index.php

Du måste vara inloggad för att kommentera.